FOTON PÅ CARL-ROBERT LINDSTRÖM

Jag rensade i en låda, som innehåller flera fotoalbum, lösa bilder och gamla brev. Till min förtjusning hittade jag bilder på min Farfar, som jag inte visste att jag hade. Bilderna alltså. Det är en låda jag har fått låna av min bror en gång, men det har inte blivit av att han har fått den igen. Beror nog mest på, att han inte har varit och hälsat på hos oss på länge.

Det blev alltså ett par fina bilder från Polyfoto på min Farfar Carl-Robert Lindström, Arkitekt SAR.
Han återfinns på Wikipedia HÄR.  Jag har försökt att ladda upp de här två bilderna på Wikipedia, men klarade inte av det. 

I mitt första inlägg i den här bloggen, var det en Mats, som kommenterade och ville att jag skulle lägga upp dem på Wikipedia, för han har skrivit en hel del om min Farfar där. Hoppas att denne Mats hör av sig igen.

MIN FARFAR CARL-ROBERTS BESKRIVNING AV SIN BARNDOM.

Carl-Robert berättade mycket levande om sin barndoms somrar, som han upplevde hos sina farföräldrar i Fardhem på Gotland.

Här följer hans beskrivning av barndomen:

"Min farfar, Gustaf Lindström, föddes år 1800 och var av svensk släkt från Öland. Han gifte sig vid 28 års ålder med en ”mamsell”  (det hette inte fröken vid den tiden), Chatarina Carolina Lovisa Chasseur. Hon var dotter till franske konsuln i Visby. Hennes mor hette Catarina Margaretha Herlitz och hon härstammade på fädernet från Stralsund där släkten tidigare hette Herlicius.

Min farfar var kronofogde för södra delen av Gotland och bosatt på Brogårds i Fard­hem. Jag minns honom som en lång och smärt ganska elegant vithårig herre. Min farmor var en rund och rar gammal fru med kolsvart hår och mycket liten till växten. De hade inte mindre än elva barn, fem pojkar och sex flickor. Ingen av flickorna och endast tre av poj­karna blev gifta och av dessa senare hade min far fem pojkar och två flickor.

Min far Oscar Herman Constantin Lindström föddes i Visby 1838 och gifte sig 1867 i Liverpool med Jane Graham. 

Från 1877 förde min far barkskeppet Eugenie från Visby och under 1877 och 1878 bodde de tre äldsta barnen hos min farfar på Brogårds medan min mor och jag följde med pappa på resa till bl. a. Sydamerika. Där föddes Helny 1878 i Montevideo.

Jag vill försöka beskriva farfars gård Brogårds utan att bli alltför långrandig. Beteck­nande för Gotland är att på Brogårds hade vi inte mindre än sex i bruk varande medeltida kyrkor på en halv mils avstånd eller mindre. Den närmaste hette Fardhem och låg en dryg kilometer från gården.

Byggnaderna på Brogårds var som nästan alltid på gutarnas ö uppförda av sten. Efter­som Brogårds var en gammal gård, troligen från medeltiden, var väggarna mycket tjocka och gårdsplanen samt trädgården kringbyggda med en ca tre meter hög mur av stora kalkstens­block. 

Byggnaderna var förlagda så som min skiss visar med en mangårdsbyggnad och två små flyglar. I huvudbyggnaden fanns fyra rum och kök i bottenvåningen och två gavelrum på vinden. I bottenvåningen låg vid södra gaveln matrummet och köket, sedan fastrarnas sovrum i mitten och vid andra gaveln ett vardagsrum och ett förmak. På vinden hade farfar sitt rum vid södra gaveln och gästrummet låg mot norr.

Detta är vad Farfar kallade för Gatluken.

I södra flygeln fanns bagarstuga och vävkammare i bottenvåningen och på vinden en pigkammare och en torkvind. Norra flygelns bottenvåning var uppdelad i tvättstuga och verk­stadsbod och på vinden fanns två drängkammare.

(Så här såg Brogårds ut, när jag besökte det 1996. Jag träffade en man då och han sa, att Brogårds var mycket ombyggt sen den tiden Farfar var där. Men jag fick komma in i trädgården och titta där.)

Enligt dåtida sed kom en vacker dag en skomakare eller skräddare och slog sig ner i verkstadsboden. Dit lät då farfar bära allt som behövde lagas, den ena gången skodon och den andra kläder. Sedan bodde mäster kvar i sin kammare till dess allt var lagat, och jag misstänker att den lille gubben inte förtog sig vad arbetstakten beträffar i hopp om att få stanna kvar länge ty jag har ett minne av att kammaren snart sagt aldrig stod tom under sommarmånaderna då jag bodde på gården. I lönen ingick givetvis fri kost och den torde inte varit dålig, sådan matmor som min farmor och sedan faster Kajsen var.

Förr i tiden när en bonde blev för gammal för att kunna sköta sin gård och arvingarna eller andra övertog den, byggdes en liten stuga eller byggdes till ett rum där den gamle fick leva sitt återstående liv för sig själv i fred och ro. Detta kallades att komma på undantag.

Jag minns att på Domerarve gård i Öja socken där en kusin till min far bodde som länsman fanns en sådan undantagsstuga som stod tom. Men en vacker dag uppenbarade sig en skomakare och blev anvisad att bo i stugan. Det gjorde han med besked ty där bodde han sedan helt sonika kvar till sin död.

(Det här måste ha varit "Gatluken" från trädgården sett")

Från stora landsvägen som löpte förbi strax utanför muren ledde genom denna en liten låg gångport. Vi kallade den för ”gatluken” (luckan på högsvenska). Det fanns även en stor inkörsport med gallergrindar in till gårdsplanen. Längre bort rann en liten bäck, inte så liten förresten, tvärs över gårdsplanen och även denna bäck passerade ett galler i stora stenmuren. 

Bortom bäcken hade barnen sitt eldorado med en stor gunga, kägelspel, sandhög och litet av varje. Ja, gungan var ett kapitel för sig ty den var så stor att man kunde sitta fyra vuxna per­soner i den på en gång. Den var stor som en tivoligunga med två sittbänkar mitt emot var­andra. I den lekte vi att vi var ute och reste med pappas fartyg. 

Att få det stora åbäket att gunga riktigt högt, det orkade vi inte, men det räckte med att vi alla på en gång vräkte oss från den ena bänken över till den andra och ropade som sjömän å-hej å-hej för att det skulle åstadkommas sjögång. Så var vi då på sjön och lagade mat med våra medhavda smörgåsar samt hamnade i tanken i Montevideo, Liverpool eller något annat ställe där vi i verkligheten varit någon gång med pappa. Sen gick vi iland med hjälp av ett gungbräde, plockade ihop våra grejor och gick upp och rådbråkade engelska med fastrarna så att de skulle förstå att vi varit utomlands.

Bilden här är kopierad efter min Farfars lilla bok om hans barndom.

I trädgården fick barnen självfallet inte gå annat än i sällskap med de äldre för att plocka blommor, bär och fallfrukt. Men på den stora runda gräsplanen framför byggnaden och som sagt på andra sidan häcken fick vi leka och nojsa så mycket vi orkade. Jag bodde nog hos farfar under sommarmånaderna och under julhelgen de fem första levnadsåren.

På den tiden fanns inte elektriskt ljus och andra moderna bekvämligheter. Jag vill min­nas att vi endast hade fotogenlampor i taket i köket och matrummet. De var tända under den mörka delen av dagen. I de tre övriga rummen i bottenvåningen stod lamporna på en byrå eller på bordet och tändes ej i vardagslag. Man letade sig då fram med en lykta eller vaxljus­stapel. I vindsrummen tillät farfar ej fotogenlampor för eldfarans skuld utan här nöjde han sig själv med vaxljusstapeln och det fick även min mamma göra.

Men jag glömmer aldrig den skräckkänsla som grep mig när mamma på kvällarna gick före oss upp i den branta trappan och över vinden till vårt rum med lyktan lysande på väggar och tak. Det var inte en vanlig lykta med glas utan den var helt och hållet av plåt med stjär­nor och figurer utstansade i plåten. Och alla dessa stjärnbilder runt omkring gav anledning till ett i högsta grad bisarrt och mystiskt skuggspel som ibland rent av kunde skrämma vettet ur mig. 

Då vi enligt dåtida sed inte heller hade toalett inomhus utan var hänvisade till en lo­kal borta på stallbacken aktade sig gunstig herrn utomordentligt noga för att spara den pro­menaden till dess det blivit mörkt. Ty när skuggspelet från lyktan spelade över buskar och trädgrenar blev det för mycket av det goda. 

De äldre kunde inte komma underfund med detta att även om jag varit aldrig så snäll på dagarna blev jag grinig och motsträvig så fort det gällde att gå till sängs. Och jag ville ju inte medge att mammas duktiga pojke helt enkelt var rädd, ja vettskrämd, och har nog aldrig nämnt det förrän nu.

Vi hade i alla fall skoj borta på lekplanen och alltid var de någon av de äldre som under dagen behövde hjälp med att skatta trädgården ett tag, och man vet ju hur det går när man som barn hjälper till att plocka hallon och jordgubbar till middagen. Härliga tider!

Nu kommer ett annat minne: höstmånaderna med storbak, slakt, bryggd och stortvätt. I Fardhem fanns visserligen en liten lantaffär men farfar köpte i huvudsak i Hemse vad huset behövde. Dit var det ju längre väg och man kunde inte springa dit dagligen. I stället bakades, bryggdes och slaktades på hösten och lades i stora förråd på gården för hela vinterbehovet. Vi hängde fruntimren i kjolarna och mådde gott med stora smörgåsar av färskt bröd och ny­kärnat smör dagen i ända. Och tänk så mycket gott pålägg tack vare slakten.

Jag tror att inte bara vi barn utan även de äldre då var muntra och glada fast arbetet säkert var krävande under denna bråda tid ty den här metoden med storslakt och allt det andra gav anledningar till ett livligt umgänge bland vänner och bekanta. På hösten när allt var över på en gård trummade man samman allt man hade av kära vänner till ett stort och rikligt gästabud och sen fick man kontrabjudning från än den ena än den andra egendomen. 

Då det ofta inte var nästgårds kunde det hända att vi hela högen fick ge oss iväg redan tidigt på morgonen i så många skjutsar som gården kunde ställa upp. Det skulle vara prima puts på både hästar, fordon och seltyg; folk och ungar icke att förglömma. Jag minns särskilt en gång då vi skulle fara en sådan resa åt Linde till och jag var ivrig att komma iväg för att vi skulle få fara genom storskogen där under de äldres dagar två bovar huserat och rånat vägfarande. Men snopet nog blev jag så trött att jag när jag kom fram till min grämelse fann att jag legat och sovit i faster Amalias knä hela vägen och inte fått se den omtalade spännande skogen.

En liten episod till vill jag gärna berätta. I vävkammaren i södra flygeln fick vi barn leka när ingen väv var uppsatt där för tillfället. Jag minns att när min lillasyster och jag en gång på lek hade haft ”storslakt och bryggd” inbjöd vi fastrarna och syskonen på slaktkalas. Vi hade dragit fram en del trädgårdsbänkar, sådana där gungbräden på bockar, och placerat dem utanför i rader efter varandra. Det skulle föreställa alla skjutsarna som kom till gården. 

Där ordnade jag nu först så att alla skulle komma i ”sina” vagnar. Där fanns vagnar från Smiths i Hemse, från Linde, Klintebys och Burgsvik. Jag skulle vara husbonden och min sys­ter moran. Först blev jag på misshumör för att Helny var för blyg för att följa mig ut på gårdsplanen och vifta och ropa ”goddag, goddag”. Sen blev det inte stort bättre när inte fas­ter Tilda begrep att ett stort skalat päron på ett vinbärsblad med vinbärssylt skulle föreställa en helstekt gås utan i stället tog hela päronet. Ja, jag hade verkligen en bekymmersam dag och det satt långt in vid kvällsbönen innan mamma fick mig att förlåta Helny, som jag tyckte hade misskött sig så illa vid vårt kalas.

* * * *

På förvintern 1882 räddade min far en liten parvel från att drunkna i Visby hamn och ådrog sig därvid en lunginflammation som sånär gjort slut på hans vidare seglatser. Den or­sakade i alla fall ett ovanligt långt uppehåll i land. Från september 1873 till juli 1882, d.v.s. under en tidsrymd av ej mindre än 3200 dagar, var min far ej hemma hos familjen i Visby mera än 108 dagar eller i medeltal 15 dagar om året.

Bilderna har jag, Gilla, själv tagit, när jag var på Gotland 1996. Texten är hämtad ur ett litet häfte, som min Farfar har skrivit.

CARL ROBERT LINDSTRÖM.

Det här är min Farfar Carl Robert Lindström, när han var rätt ung och skulle ge sig ut på en vandring ser det ut som.

Här är det ett riktigt stort gäng samlat till fest. Carl Robert är mannen som står, upp och har en flicka på armen. Rakt nedanför honom sitter Farmor Gerda iklädd vit klänning. 

På baksidan av fotot står alla namnen på de som är med. Från vänster:

Nils och Tyko Klinchenström,

Olof Ehermann,

Marta Ehermann med Gunnel,

Jane (min Pappas syster, äldst i barnaskaran),

Arvid Tamson (Jag är inte säker på stavningen),

Karl-Herman (Min Pappas äldre bror) Han kallades antingen för Falle Kalle, eller som jag sa, Farbror Keman),

Pappa med Wera E.

Mamma Gerda,

Hjalmar Westin

Underskrift. Aronsborg 1921.

Jag beskar bilden och fick fram min Farfar Carl- Robert bättre.

Nu hoppas jag, att den mannen, som frågade mig vid ett tidigare tillfälle i bloggen om jag hade en bild på Carl-Robert, eftersom han hade skrivit i Wikipedia om honom. Vill du se vad han har skrivit klicka HÄR!

CARL ROBERTS FORTSATTA BERÄTTELSE.

Jag glömmer nog inte gärna ceremonierna när Neptun i all sin prakt kom ombord när vi passerade linjen. Han rakade alla ”landkrabborna” med en stor rakkniv av trä och raktvålen stank förskräckligt ty den hade svinstian och hönsburen levererat. Jag minns att jag ej längre kunde gå barfotad ty becket mellan däcksplankorna blev flytande i värmen, och plankorna var även de så brännheta att mannarna ständigt fick hålla på med att spola däcken.

Obeskrivlig var min häpnad när jag en dag på akterdäck hörde en dov duns eller kanske rättare en ljudlig klatsch bakom mig. I tron att det var min lilla kattunge som ramlat ner snur­rade jag runt och där låg inte en katt men en fisk stor som en strömming med två stora ut­bredda vingar. 

              

 (Bilden har jag lånat på nätet.) 

Det var inte den enda som kom ombord och de smakade förträffligt tyckte jag. Sedan första bekantskapen var gjord med dessa underliga fiskar fick jag en ny sysselsättning med att spana utåt sjön och med förtjusning se flygfiskarna likt en flock svalor flyga upp ur böljorna. För att tala mera om fiskar försökte vi förgäves harpunera tumlarna som dag efter dag slog kullerbyttor framför bogen på skutan. Hur det gick till vet jag inte men en dag hade vi fått ombord en delfin som i mina barnaögon såg ut som en jättestor silvervit lax.

      

(Jag har lånat den här bilden också på nätet. Carl Robert hade säkert ingen kamera med sig på den tiden.)

Som kronan på verket tog vi så en dag med krok en stadig haj ombord. För att laka ur det bittersalta fläsket hade vi nämligen en ihålig fisk av trä släpandes efter oss och i denna var fläsket instängt. En dag rapporterade rorsman att två ”lotsar” följde vår träfisk. Denna togs ombord och en grov järnkrok på en kraftig lina riggades ut med en stor fläskbit på. 

Själv pla­cerades jag uppe på kajuttaket för att varsko när hajen kom. Därom rådde inte något tvivel sen lotsfiskarna visat sig. Hajen kom, vände buken skinande vit i vädret och högg fläsksstycket i en munsbit. Jag hojtade och skrek. Linan var redan förut skuren i ett block och matroserna halade hajen ombord. Det var ett stort beläte, och han levde rövare alldeles förskräckligt tyckte jag, men han lugnade sig så småningom.

         

När den nu låg där stilla skulle min lilla kattunge fram och intressera sig, och när den uppåtstående stjärtfenan rörde sig högg kattstackarn tag i den. Hajen gjorde då ett bockhopp igen och kattkräket for direkt långt ut i sjön lämnande mig kvar i outsäglig sorg och saknad.

         

(Lånad bild igen).

 Men jag har också minne av en svår storm under resan. Hur svår den var har jag förstått först på äldre dagar. Jag fick inte gå ner från övre däcket ty sjön bröt över så att akter och för­däck stod under vatten vid lä reling. När sedan stormen tilltog så att en av rårna på stormasten bräcktes fördes proviant ombord i livbåten i lovart där även jag stuvades med leksaker, fi­konmatta och bananstock med sträng order att hålla mig nere i båten och inte börja kliva om­kring. Om jag inte minns fel svängdes dävertarna ut ty jag erinrar mig mycket väl att jag his­nade när jag tittade ner i sjön över relingen när Eugenie krängde över.

Min far var mycket ordkarg ombord och tilltalade aldrig folket, knappast ens sina styr­män och då endast kort och gott i tjänsten. Men det var en stor och grov karl ombord, jag tror det var timmerman eller bästeman, som pappa var kamrat med, och denne kom akterut när bramrån föll och frågade ”skall du lägga bi nu eller har du tänkt segla oss i kvav?” Min far kunde konsten att segla, han skötte sin sak och vi klarade oss.

Vi firade även jul ombord. Pappa hade med sig gåvor till alla man. Det var strumpor, halsdukar och tobak. Han kallade alla man akteröver och de kom ner i kajutan en efter en och önskade god jul. Fick sina gåvor och stora julbullar som kocken fabricerat och till detta ett stort rejält glas rom. 

När Herman kom, (Carl Roberts bror), fick han inte av dryckesvarorna och då jag bad honom stanna kvar och leka med mig sade pappa å-nej, gå föröver till dina kamrater. Då kom tim­merman in igen och sade till att antingen skall Herman fira julen här hos dig eller så tar jag pojken med mig förut till skansen. 

Så blev det också och där hade de gjort en julgran genom att fästa vaxtändstickor på en järnstång som gick tvärs genom skansen från golv till tak. Den finaste julklappen jag fick var en liten sjömanskista i miniatyr med bl.a. en liten pipa skuren i trä och små klotsar fullkomligt illusoriskt målade som tobakspaket.

Men vad som kanske mest slog an på mitt barnasinne var nog den överflödande mängd av blommor och frukt som salufördes på gator och torg i de hamnstäder vi besökte i Söderns länder, och ännu inbillar jag mig kunna minnas den aromatiska doft de gav upphov till.

FARFAR CARL ROBERTS SLÄKTBESKRIVNING FORTSÄTTNING

På långresan 1883-1885 var jag med för att stärka min klena hälsa, och min bror Herman den äldsta i barnaskaran hade mönstrat på ”för om masten”. Genom att ställa särskilt stora krav på honom avsåg min Far få honom vända sin håg från sjömansyrket. Herman hade ett särskilt gott läshuvud och föräldrarna hoppades att han skulle gå den lärda vägen. Resulta­tet blev dock i stället att Herman övergav fartyget i en amerikansk hamn och sedan ej lät höra av sig förr än preskriptionstiden var utgången.

För egen del har jag mer eller mindre undermedvetet många barndomsminnen från denna resa.

Jag erinrar mig att pappa vid Doggers bank bytte ut linor och kabbelgarn mot färsk fisk ja t.o.m. ostron i en kagge när vi passerade en flottilj av storsjöfiskare. Likaså har jag minnen från min vistelse i Liverpool hos mina kusiner Gilbert och Grace Parry.

I Malaga blev jag kvar hos bekanta till min Far emedan han med fartyget for till Barcelona och åter. Jag minns även misshumöret ombord när vi i Saragozzahavet i veckotal låg stilla och väntade på segelvind. Hettan var ohygglig och ett suntält var spänt över däcket. Men sjömännen roade mig med att samla dekorativa alger genom att doppa pappersark i sjön och sedan torka dem i solen.

Lämna gärna en kommentar. Då blir jag glad.

CARL ROBERT LINDSTRÖM FRÅN VISBY.

Min farfar, Carl Robert Lindström föddes i Visby den 23 april 1876. Hans föräldrar var sjökapten Herman Lindström, född den 26 januari 1838 i Visby och hans hustru Jane Graham född i Liverpool den 27 december 1846. Vid tiden för deras giftermål 1867 i Liverpool, förde Herman skonertskeppet Virgo från Visby, som gick i fraktfart Sverige - England - Medelhavsländerna. Du kan läsa mer om skonertskepp HÄR

I Liverpool föddes två söner Herman 1867 och Gustaf.  1870. Sedan flyttade den unga familjen till Visby. Där föddes farfars syster Daisy 1874. Sedan föddes farfar 1876 också i Visby. 

I Visby bodde kronofogden Gustaf Lindström på St Drottensgatan 10. I senare tider kallat för Engeströmska huset på grund av nya ägare.

Bilden är förstås tagen i nutiden, för jag hade faktiskt turen att få besöka huset med den nye ägaren.

Från 1877 förde Herman barkskeppet Eugenie från Visby och under 1877 och 1878 bodde de tre äldsta barnen hos sin farfar Gustaf, före detta kronofogde på Brogårds medan min farfar, Carl Robert, fick följa med sin mor och far på en resa till bland annat Sydamerika. Där föddes hans lillasyster 1878 i Montevideo. År 1882 föddes yngste brodern Harry även han i Visby.

Carl Robert berättade mycket levande om sin barndoms somrar, som han upplevde hos sina farföräldrar i Fardhem på Gotland. Den berättelsen kommer lite senare.

Skriv gärna en kommentar. Det skulle glädja mig.

NYTT OCH GAMMALT

Jag har länge tänkt mig att skriva lite om min släkt. Den kommer ursprungligen från Gotland. Visserligen var min anfader Gustaf Lindström född på Öland. Men hans fader flyttade till Småland och Kalmar och därifrån kom de båda bröderna Gustaf och ??? till Gotland. De bosatte sig i Visby.

År 1822 den 28 October sammanvigdes jag Gustaf Lindström, med aflidne kongl preusiske Consuln Charles Chasseurs dotter i Wisby, Catharina Lovisa Carolina Chasseur. Gud wälsigne wårt ägtenskap. (Död 14/1 1888.) Utdrag ur Gustaf Lindströms bibel.

Fotot taget 1997 i Fardhem. Gustaf Lindström avled  14 januari 1888 enligt dödsboken. Han och hans hustru Catharina född Chasseur ligger båda begravna på Fardhems kyrkogård.